Doug Collins – vilken stjärna!

När jag hör långt ifrån purunga Doug Collins för första gången så blir det genast en mysrelation, det låter som en gammal vän, som man inte har träffat på ett tag. Det är steelguitar och ett taktfast komp, som åtminstone gör mig glad. Det är alltså country så det nästan räcker och rinner över. Typ musikaliska toner som det lät när Gram Parsons var i toppform och även lite Byrds ande över klassiska ”Sweetheart at the rodeo” med över 50 år på nacken.

Bäst låter Doug Collins & The Receptionists när gänget kavlar upp ärmarna och tar fram ”svänggittaren”, toner som gör att det är svårt att sitta stilla, vilket bäst bevisas i stycken som ”Sunday afternoon”, ”Dixon” och ”Drinken again´” – den senare en typisk hit som borde spelas på radion om och om igen.

Om Doug Collins vet jag egentligen inte mycket, mer än att han är amerikan, sjunger bra och kan göra låtar som gör att det rycker i benen, trots att danssteg från Berlin är lika avlägset som en resa resa till månen.

Bonus är att det emellanåt låter som harmonisk pop och lite Rockpile i högform, samtidigt som det lika gärna kunde vara serverat från ett ett melodiöst 60-talsband.

Jädrar vad roligt det är när man upptäcker något nytt, som har de där ingredienserna som gör att det låter precis som man vill. Välkommen i mitt finrum Doug Collins!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: