AVDELNINGEN LITE TYNGRE TONER:
Skivomslaget är snyggt.
En del gitarrsolon är långa. Kanske till och med en aning för långa för min smak.
Musiken är annars av typen tunggung och kan lätt sorteras in i hur det lät som mest på 70-talet.
Samtidigt, i ärlighetens namn: jag lyssnar sällan på musik av den här typen, även om det i vissa fina stunder får mig att tänka på klassiska band som Free och Bad Company – och en Paul Rodgers i högform.
Jag är väl samtidigt inte heller någon vän av hårdare rock. Likväl låter det här musikaliskt högkvalitativt, åtminstone när bandet sparar en aning på energin, som i typ ”Cant undo” och ”So lonely”. Och Eryn, som sjunger på de bättre låtarna, är faktiskt ett fynd och gör att anrättningen trots allt hamnar på pluspoäng, vilket kanske bäst sammanfattas med låten ”I´ll be your shotgun”, som är mer country än tuffa toner – och dessutom med lite drag av Little Feat i sina bättre och senare stunder.
Ja, men trots allt godkänt för Matt O´Ree Band och ”Hand in glove”. Kanske mest för variationen och nämnda sångerska.
BERLIN CALLING 