DAGENS TIPS:
Ibland blir musik bara bättre och bättre med antalet lyssningar. Det här en typisk sådan skiva från en italiensk trio, som gör musik som hämtad från någon film, lite ”Twin peaks” om du frågar mig, eller kanske en spagettivästern från självaste Ennio Morricono. Men så har även Netflix uppmärksammat bandet, som mestadels kör instrumentalt och gör det välspelat med både fridfulla klanger och tunggung, som hämtad från en skräckfilm som man inte törs se slutet på. Lägg därtill en slags välkammad harmoni med finess och du får en snabbspolande inblick på hur Don Antonio & The Graces och albumet ”Colorama” verkligen låter.
Samtidigt kan man sammanfatta den här skivan, som något man knappt har kommit nära tidigare. Egentligen är det bara att kolla in låtar som reggaeinspirerade ”Calacumbia”, Twin peaks-pastichen ”Louise eller tunggungiga ”Black wolf boogie”. Musik som verkligen sticker ut.
Som sagt: musik som växer och inte minst något helt annorlunda än vad jag har bjudits på tidigare.
BERLIN CALLING 