Bobbo Byrnes på helt nytt spår!

BOBBO, HAN KAN HAN! Säga vad man vill, men han är produktiv den gode Bobbo Byrnes, som här gör en ordentlig kursändring från sin americana och bjuder på toner, som knappast någon har varit i närheten av tidigare. Ja, möjligen då Brian Eno och inte minst svenske Loney Dear (Emil Svanängen), som också kan fåFortsätt läsa ”Bobbo Byrnes på helt nytt spår!”

Bäst just nu: Sacred Vagabonds!

SEX LÅTER SOM STICKER UT! Den här skivan med sex låtar är inspelad i Nashwille, vilket inte alls märks. Det låter i stället som ett brittiskt band från 90-talet, eller ett typiskt amerikanskt västkustband, som låter som det perfekta surrogatet för gruppen America. Det är melodiskt, mycket bra stämsång och det är toner som görFortsätt läsa ”Bäst just nu: Sacred Vagabonds!”

Born 53 bjuder på toner för vuxna

RUTINERAD KVINTETT! ”Turnpike” är det sjätte albumet från Stockholmsbaserade bandet Born 53, som bjuder på toner som är som en perfekt korsning av blues, americana och folkmusik. Framför allt bjuder kvintetten, som bland annat består av inte helt obekanta trumslagaren och ljudingenjören Alar Suurna (Roxette, Wilmer X, Ulf Lundell, Eldkvarn och många, många fler). FörFortsätt läsa ”Born 53 bjuder på toner för vuxna”

Välklingande folktoner från Bohuslän

VACKER FOLKMUSIK! Instrumentet dragspel får en ny innebörd när det hanteras varsamt och smakfullt av välutbildade Sunniva Brynnel, som med ”Bohuslän” bjuder på folkmusik från just den delen av Sverige. Dessutom med lika smakfullt pianokomp av Timo Alakotila och emellanåt fiolspel av Jenny Gustafsson och Hans Kennemark. Förvisso är det tidstypiskt vemodigt, men ibland hettarFortsätt läsa ”Välklingande folktoner från Bohuslän”

Tip Jar med en av årets vackraste låtar

DAGENS AMERICANA! Tolv nya låtar med holländska Tip Jar, som är mer produktiva än de flesta och bjuder på typisk americana, som lika gärna kunde ha kommit från något mer välkänt band från andra sidan Atlanten. Hur som helst är det lika välspelat som på förra skivan, som bjöd på en och annan pärla, trotsFortsätt läsa ”Tip Jar med en av årets vackraste låtar”

Stillsam hyllning från Peter Gallway

LAURA NYRO LEVER IGEN! Peter Gallway är en minst sagt produktiv och rutinerad herre, som här ger sig på kraftigt underskattade Laura Nyro, en artist som var hyfsat populär på hemmaplan i USA och som tyvärr gick bort alldeles för tidigt i cancer. Vi snackar lite musik av typen Joni Mitchell och några till, som inteFortsätt läsa ”Stillsam hyllning från Peter Gallway”

En österrikare med americana i blodet

LUGN AMERICANA! Marc Miner är något så ovanligt som en österrikare som gör typisk americana med rötter från andra sidan Atlanten. ”Secret session, vol. 1: At the creek” är den skäggprydde österrikarens tredje skiva, en kort variant med sex låtar, där det mesta framförs till en akustisk gitarr i lugnt och harmoniskt tempo, men därFortsätt läsa ”En österrikare med americana i blodet”

Todd bjuder på blues och fullt ös

DAGENS MEST ÖSIGA SKIVA! Tio nya låtar med amerikanen Todd Partridge på hans 12:e skiva. Rakryggad blues med alla nödvändiga ingredienser, inte minst ett munspel, som för övrigt hanteras allt annat än varsamt – men med en stor portion fullskalig ödmjukhet och finess. Det handlar alltså om toner, som påminner en hel del om klassiskFortsätt läsa ”Todd bjuder på blues och fullt ös”

Leaf Rapids – melankoliskt och vackert

VECKANS PÄRLA! Det här bandet, med namn från basistens hemvist, är långt ifrån några nykomlingar. Det handlar om en kvartett kanadensare med en sångerska som låter lite som självaste countrydrottningen Emmylou Harris. Musikaliskt är det country med vissa förnimmelser av mystik, lite blues och sådant där som nog skulle ha platsat i en viss tv-serie,Fortsätt läsa ”Leaf Rapids – melankoliskt och vackert”

Filmisk jazz med Erik Palmberg

INSTRUMENTALT – OCH BRA! Jazz med sväng. Ungefär så sammanfattar jag den här kvartettens nya skiva, som består av tio låtar, som gärna skulle kunna vara bakgrunds toner i någon spännande film. Alltså filmmusik, men ändå inte. Trots Erik Palmbergs vassa trumpet fängslas jag nästan mest av kompisen Anton Drombergs pianospel, som får mig attFortsätt läsa ”Filmisk jazz med Erik Palmberg”