Fou Parle är lika med hög klass!

FINA SVENSKA TONER!

Andra fullängdsskivan från Fou Parle, som numera är ett ”riktigt” band med Mikael R Karlsson i spetsen. Det bjuds på elva låtar, som mest ger mig vibrationer från namn som Lasse Winnerbäck och några till. Det är lugnt, melodiöst och harmoniskt – och allt annat än den punk som låtskrivare Karlsson bjöd på tidigare i bandet Råttorna. Med andra ord fina svenska toner och en hel del flirtar med gammal hederlig progg och visa – och lite andra musikstilar som serveras med finess.

Förutom att musiken är tilltalande och ger mersmak bjuder även flera av skivans elva låtar på en massa ord med karaktär, som i inledande ”Våren har kommit till helvetet”, ”Nattfjäril”, ”Kyrkogårdsblues” och titellåten ”Grå själars stad”. Dessutom sjungs det nästan som om det vore sista andetaget, typ lite Thåström-pastiche över hela anrättningen – och även med lite Staffan Hellstrand-feeling. Ja, jädrar vilken mysfaktor!

Dessutom en hel del vackra toner, som märks med all tydlighet i flera av låtarnas framtoning, antingen det är ett litet pianosolo, en harmonisk trumpet eller till och med ett tilltalande dragspel i bakgrunden. Hur som helst serveras här det lilla extra, som gör att den här skivan kan summeras som något riktigt bra. Ja, texterna förtjänar förstås också pluspoäng. Så är det bara.

Fou Parle är sammanfattningsvis alldeles för bra för att inte upptäckas av fler. Här serveras nämligen fin svensk pop med alla nödvändiga ingredienser som behövs för att bjuda på lycka och kvalitet.