DAGENS!
Om jag räknar rätt är det här amerikanen David Masseys sjunde album sedan debuten, som kom för lite drygt 20 år sedan. I vanlig ordning är det amerikansk folkmusik korsat med lite rock och country. Det handlar också om texter som sticker ut och en slags tillbakalutad harmoni, inklusive vasst komp och toner som påminner en hel del om Steve Forbert, både röstmässigt och i själva framträdandet.
I hög grad kompas de åtta låtarna av stränginstrument och ett gitarrspel som hämtad från den högre skolan, som emellanåt påminner en hel del om en Gittargud, som framträtt i inte helt obekanta Dire Straits.
Låtmässigt tycker jag om ”Fighters lament”, en låt som har de flesta ingredienser som krävs för ett lyckat resultat, dessutom lite pianokomp som förgyller tillsammans med den vassa gitarren och den tilltalande sången. Bra är även den efterföljande och känslomässigt starka ”Marianne”, som är en slags vemodig hyllning till en avliden vän.
Det mesta på den här skivan är av det lugnare slaget och det passar David Masseys röst förträffligt. Framför allt tror jag att den här amerikanen skulle göra sig stor på en liten intim scen.
En ny bekantskap som med sina toner träffar direkt i magtrakten och ”Man in the mirror” kan varmt rekommenderas om man gillar lugn singer-songwriter-musik. Ja, bara att provlyssna på inledande ”Till the evening comes” och jag tror du är fast…
BERLIN CALLING 