BOBBO, HAN KAN HAN!
Säga vad man vill, men han är produktiv den gode Bobbo Byrnes, som här gör en ordentlig kursändring från sin americana och bjuder på toner, som knappast någon har varit i närheten av tidigare. Ja, möjligen då Brian Eno och inte minst svenske Loney Dear (Emil Svanängen), som också kan få till drömsk musik av den här kalibern, plus då några få till. Alltså instrumentala toner, som är både harmoniska, stämningshöjande och framför allt vackra.
Första stycket, ”Rise”, nästan 13 minuter lång, anger tonen för hela skivan. Resten följer det inslagna mönstret, en slags toner som med fördel skulle kunna framföras i en stor byggnad av kyrklig modell. I tredje spåret, ”Repose” låter det lite annorlunda och kanske en aning mer filmiskt, typ något som Jack Nicholson skulle ha kunnat bära upp. Hur som helst ett piano i bakgrunden, som verkligen passar in.
”Music for train station vol. 1” är titeln på Boston-födde Byrnes nya skiva, som med facit i hand är något helt annat än vad den produktive amerikanen har bjudit på tidigare. Men spännande och annorlunda är två ord som passar in bra på den här skivan, som för övrigt pryds av en bild från tågstationen i belgiska Leige, där också idén till hela den musikaliska anrättningen kom till som om det gick på räls.
BERLIN CALLING 