LAURA NYRO LEVER IGEN!
Peter Gallway är en minst sagt produktiv och rutinerad herre, som här ger sig på kraftigt underskattade Laura Nyro, en artist som var hyfsat populär på hemmaplan i USA och som tyvärr gick bort alldeles för tidigt i cancer. Vi snackar lite musik av typen Joni Mitchell och några till, som inte minst var populära på 70-talet.
Herr Gallway å sin sida – som dessutom har producerat ett 50-tal skivor åt andra artister och skrivit låtar åt en hel del kända artistkollegor, verkar inte vara rädd för utmaningar och gör sina Nyro-tolkningar avskalat och naket – och med rösten som ett slags extra instrument. Precis som han gjorde på sin förra skiva, som också var lugn och tillbakalutad till ett sparsamt komp.
Ett par låtar sticker ut lite extra på ”LAURA”, typ ”New York tendaberry” – en lite småjazzig version, plus harmoniska ”Time and love”, som väl är så nära en medryckande låt man kan hitta på den här skivan.
Sammantaget musik som tar sin tid att få på plats, mest för att det är kräver sin lyssnare och att Gallway bjuder på toner i en typisk singer songwriter genre och serverar sin mörka, men vackra stämma, kryddad med toner, som långt ifrån kan sorteras in i närmaste dussin-fack.
Annorlunda? Ja, men det behövs bland den strömlinjeformade dussin-musiken som serveras i närmaste radiokanal. Som sagt: det här kräver att lyssnaren är på hugget. Men då är det också väldigt bra, om än kanske lite väl lugnt. Men så kunde ju även nu tolkade Laura Nyro höras.
BERLIN CALLING 