VECKANS BÄSTA!
Amerikanen Bobbo Byrnes förra album spelades in i raketfart i både Tyskland och Irland och var rätt tillbakalutad musik fylld med americana och snudd på visa. Nya, självbetitlade skivan, bjuder på lite mer rock´n roll korsat med americana – och är fylld med en massa harmoni, tuffa gitarrer och fräscha refränger – och kanske en och annan flirt med både Tom Petty och Byrds – och precis som på förra skivan lite Ian Hunter från Mott The Hoople i rösten. Med andra ord tilltalande och bra, alltså – och givetvis sådan där musik som borde få radiospelningar i massor.
Fjärde spåret, ”Plain street”, fastnar omedelbart med berättande text, fin sång och gitarrspel som hämtad från den högre skolan. Så där fortsätter det sedan egentligen på skivans alla elva låtar, en slags god samklang mellan musikanterna, vilket också märks genom hela anrättningen, som egentligen inte har ett enda svagt spår. Dessutom handlar det om variation, även om det mesta är fartigt och rockigt.
En av de mer tilltalande låtarna är ”Glad & Sorry”, en av få låtar som inte Byrnes själv har varit medkompositör till. I stället är det en låt av salige Ronnie Lane från Small Faces, som Bobbo Byrnes framför i en mycket varm och snygg tolkning tillsammans med hustrun Tracey Byrnes, som för övrigt även spelar bas på skivan.
Sammantaget mycket bra och omväxlande toner från Bobbo Byrnes, som den här gången har spelat in allt på hemmaplan på den amerikanska västkusten.
BERLIN CALLING 